7 månader!

Shit vilken skön försommar vi har! Och Astrid växer så det knakar. Man ska kanske inte prata om damers vikt, men föräldrar kan ju liksom inte låta bli... Drygt 9,8 kg väger vår ärta - och mäter 69,3 centilång. Och hon kan sitta, stadigt som en budha i meditation. Och så kan hon förflytta sig, fast i smyg, så att ingen riktigt ser HUR det går till. Men plötsligt sitter hon en meter bort eller har liksom ålat sig en liten bit. Mat äter hon - det mesta är gott - i alla fall den här veckan. Vegetarianismen är ett minne blott och kalv-och-potatis är snart lika populärt som banangröt.

Lilla radhuset känns stort när altanen förvandlats till uterum och dessutom slipper man se trädgårdsdjungeln om man sitter ner bland kuddarna. Förtvivlat undrar vi vad vi ska göra med vår täppa som mest ser ut som en grop? Bra förslag belönas!

Fnissig storstadsbrud

Egentligen borde vi nog flytta till en mycket, mycket större stad. Hemma ensam med mamma kan Astrid vara såå uttråkad och de går båda varandra på nerverna. Men i Atens puls har hon fnissat och glatt pratat med sig själv i sin lilla resesulky (dadadadadad...) hela, verkligen HELA veckan. Å - hon e så fin!

Härliga Aten

Vi har blivit förälskade alla tre. I Aten. Och Aten blev åtminstone förälskad i Astrid. Invånarna har klämt, fotat, gullat, burit och berömt den vackra bebisen. Så rund och fin och blåögd så de blev alldeles matta. Och vi med! Vi har bott hos generösa Klara och Dimitis och ätit långa frukostar under deras pomeransträd. Och vi har promenerat gatornas slitna marmor och testat alla tänkbara meze och kaffesorter. Det var svårt att åka hem. Men trösten är den fina våren. Nu ska vi bara försöka behålla semesterlugnet och glädjen här hemma i vardagen.